You know it.

Ibland blir jag irriterad på världen. Men det är inte vad jag ska eller tänker skriva om här. Istället tänkte jag säga att Psych är tillbaka med en ny säsong och det är ju ingenting annat än aweeeesome. Det enda negativa är att man måste vänta en hel vecka på ett nytt avsnitt varje gång. Whaaaat?!

Bara för att jag gör som andra säger.

En av mina vänner sa åt mig att jag skulle uppdatera min blogg. Men egentligen har jag ju ingenting vettigt att skriva. Jag var till tandläkaren idag. Dessförinnan drömde jag att alla mina tänder ramlade ut. Dåligt omen? Nåja, alla tänderna satt kvar och var hela.

Efterlysning.

Käre blogg och sporadiska bloggläsare. Det ter sig som om min röst har rymt hemifrån. Om ni ser den så var vänlig att fånga in den och skicka den till mig. Belöning utlyses i form av hemlösa dammråttor.

Tack.

Ebay och jag, vi är goda vänner.

Jag brukar tycka att komplimanger kan vara lite jobbiga att få. Man vill ju inte låta kaxig och inte låta som om man inte bryr sig då man svarar på dem. Men det finns en sorts komplimanger som gör mig riktigt nöjd. Jag vet inte varför jag inte kan låta bli att känna mig lite extra-duktig då jag går in och läser vad för omdömen säljare på ebay har lämnat åt mig. Saker som "Fantastic ebayer" kan rädda en hel dag av annars ganska tråkig karaktär!

Run, run, run, away.

Det känns som om alla lämnar denna håla. Vad händer med mig då? Panik? Någonting annat? Jag har inte bestämt mig ännu.

The, not so much, breakfast club.

Är det bara jag som ställer mig frågan varför filmen heter Breakfast club då de aldrig äter frukost i den? Jag menar, visserligen döper han dem till det i sin "uppsats" på slutet. Men varför gör han det? Borde de inte heta Sunday Club om de skulle heta någonting? Detention club? Jag vet inte. Breakfast club verkade i alla fall långsökt.

Fyra blondiner, en bil och en tromb.

"Om jag varit i USA nu, hade jag varit rädd för en tornado." Säger en av mina polare som sitter med i den lilla Opel Corsa som vi åker i från att ha tittat till hennes häst. När vi pratar nära döden upplevelser tycker jag att denna kan klassas som en klar sådan. När vi fyra nyvakna blondiner sitter där och regnet öser ner i åskvädret precis ovanför bilen och snart följs av hagelbitar stora som golfbollar, samt en vind som får träden på sidan av bilen att nästan lägga sig ner, så fattar vi först inte så mycket. Det är när sikten framför bilen begränsas till att vi knappt kan se någon meter framför bilen som vi svänger in på en utfart för lastbilar. Det visar sig att det var ett smart beslut. Hade vi fortsatt rakt fram hade vi nämligen åkt rakt in i den tromb som drog fram precis framför oss och drog ner hundratals träd över vägen.

Som om inte en tromb vore nog så fortsätter eländet. När sikten är lite bättre och traktorer och polis försöker röja upp vägen framför oss, så börjar bilen att ryka. Där står vi, fyra blondiner och kliar oss i huvudet framför den öppna motorhuvuden. En klisché jag inte tänker skämmas för att erkänna. Det enda problemet är att vi befinner oss i Stockholm. I Stockholm är det tydligen inte gentlemannamässigt inpräntat i alla manliga bilister att de står på led då fyra unga blonda tjejer står framför en rykande bil i åskvädret och ser bortkomna ut. Bildörren på bilen bakom oss öppnas dock, en man stiger ut. "Yes, nu får vi hjälp!" tänker vi. Mannen tänder en cigarett, röker den lugnt innan han fimpar den och sätter sig i sin bil igen.

Tillslut ser vi en Arla-bonde som ser relativt ofarlig ut. Vi närmar oss honom och frågar om han hört om tromben, varpå vi genast får en trevlig Arla-bonde som sällskap framför motorhuven. Därefter kommer ytterligare en lastbilschaufför som på beställning och Arla-bonden och lastbilschauffören står och kikar ner i motorhuven i samråd innan de tipsar oss om hur vi kan ta oss hem utan att börja ryka igen. Så lyssna nu noggrant om ni är lika okunniga som vi var. Dra upp värmen på max inne i bilen, då går värmen tydligen åt till det istället.

Efter att ha stått där längst vägen alldeles för länge fick vi tillslut ta en annan väg hem, träden skulle ta timmar och långt in på den sena kvällen att röja bort från vägen. Vi åkte hem med max-värme och nervevade rutor i regnet. En tromb och en trasig motorfläkt på en och samma dag är lite för mycket för åtminstone mina nerver! Åkte tillbaka dagen efter och tittade. Där det tidigare varit skog på båda sidor om vägen, var det nu kalhygge. Träden var avbrutna på mitten och stora rotvältor låg överallt. En dag gör jag en film om upplevelsen. Kanske döper jag den till fyra blondiner, en bil och en tromb.

Den dagliga dosen av Fielding och Brand.

Om ni ännu inte har fått er dagliga dos av Noel Fielding och Russell Brand, rekommenderar jag er att titta på The big fat quiz of the year. Noel Fielding och Russell Brand på samma gång = Genialt. Tyvärr kommer jag i ögonblicket inte ihåg vilka år som Fielding och Brand är med, och kanske viktigast; vilka år de är med tillsammans. Men något ska ni ju få leta er fram till själva.

”I just found a chewing gum underneath the chair and was angry for a short while. But then I realised it was me and Russel two years ago. It was like: Who the.. would put that there..? oh that was me..” – Noel Fielding

Det vokabulära geniet Russell Brand.

Jag är inte den som vanligtvis rekommenderar böcker till folk. Men The booky wook är ett vokabulärt mästerverk inte ens jag kan bortse ifrån att nämna. The booky wook 2 står på tur. Det är bara problemet med att jag ska komma ihåg att införskaffa den också.

Mitt liv kommunicerat genom pictionary.

"It's too bad that stupidity isn't painful." - Anton LaVey

Häromdagen förde jag en konversation med en person vars namn ska lämnas onämnt (och som jag förövrigt inte ens kommer ihåg då jag inte känner honom). För enkelhetens skull omnämner jag honom härmed som Mr Stupid. Jag vet inte riktigt hur vi kom in på ämnet, men ämnet kretsade kring vad jag skulle göra till hösten och jag hade förklarat att jag skulle läsa extra kurser om jag inte fick något jobb. Givetvis ville han så som alla överdrivet nyfikna Svenssons veta vad jag skulle läsa och jag förklarade att jag planerar läsa några ytterligare kurser i webdesign och även försöka mig på att läsa finska. Det första gick förbi utan kommentarer, men av någon anledning fann han det senare så roligt att det bemöttes med ett asgarv. "Varför finska? Ska du söka jobb i Finland sen eller vadå?" frågade Mr Stupid. Nej. Jag hade inte planerat att söka jobb i Finland förklarade jag tålmodigt för Mr Stupid. Däremot tyckte jag att det kändes kul att lära mig det i och med att jag har rötter i Finland sedan farmor och farfar och pappa kommer från Finland. Det är här som Mr Stupid faktiskt på allvar förtjänar sitt smeknamn. Han skiner nämligen upp med en innerlig förståelse. "Jahaa, så din far pratar enbart finska, då måste det varit en svår uppväxt för dig när du inte förstod någonting av vad din far sa till dig." Utbrister Mr Stupid medlidande och jag stirrar på honom. Ja. Absolut. Om min far enbart pratar finska förklarar det ju att jag själv inte har lärt mig finska från att jag var liten. Vi har ju givetvis kommunicerat med varandra genom att peka på olika saker under min uppväxt. När det var någonting mer avancerat vi ville kommunicera och vårt pekande inte riktigt räckte till, plockade vi fram ett stort pappersblock och lekte pictionary tills vi kunde anta att den andra förstått vad vi menade. Jag är glad över att vi fått chansen att reda ut det hela en gång för alla. Tack Mr Stupid.

Veckans bedrift.

Veckans bedrift är faktiskt inte att jag på egen hand lyckades skruva ihop den nya skrivbordsstolen. Nej... Däremot det faktum att jag först i mitten av mitt skruvande insåg att det faktiskt fanns en bruksanvisning. En bruksanvisning jag missat totalt från början. Det faktum att jag i mitten av mitt skruvande hittade en bruksanvisning och insåg att jag dittills gjort allting precis så som det var tänkt, det var veckans bedrift.

Om någon skulle undra.

Jag tänker inte befatta mig med verkligheten just nu. Ni hittar mig framför någon tv-serie. Tar ni med alvedon för min huvudvärk får ni också titta... Kanske.

Easy come, easy go.

Mina storslagna planer på vägen till flygplatsen, då jag skulle åka hem, var att skriva ett inlägg om hur min inspiration återvänt. Att jag inte visste huruvida det berodde på de två välskrivna böcker jag malt mig igenom i veckan, om det berott på att jag fått en ordentlig semester för första gången på hur länge som helst, eller om det berodde på något helt annat. Men ärligt talat vet jag inte hur gärna jag känner för att skriva om det längre. Oavsett vilket vokabulärt geni Russell Brand än råkar vara och att jag måste införskaffa Booky wook 2. Nej, jag är inte alls på humör att skriva om hur jag återfick den inspiration som lämnade mig efter att ha tillbringat ett år med att analysera sönder allting som har med skrivande att göra. Istället känner jag bara att jag gått ifrån att känna mig glad och inspirerad till att känna mig som om jag lika gärna kunde ha stannat där jag inte hade alla dessa jävla krav och förväntningar. Där jag inte hela tiden behövde ställa upp till höger och vänster och orka med precis allting utan att få något tillbaka. Kanske kommer lite extra sömn att returnera min inspiration, eller så var det bara dömt att misslyckas som med så mycket annat.

Det där med karma.

Alltså... Jag vet att det är lite mot min samhällsvetenskapliga bakgrund att så totalt avskärma mig ifrån samhället. Men här är ett faktum; Jag har så totalt tröttnat på att läsa tidningar och se på nyheter att jag i princip slutat med det. There you have it. Jag är en eremit, avskärmad ifrån hur extremt korkade majoriteten av verkligheten verkar vara. Åtminstone om man ska få tro media. Hur som helst är det en av anledningarna till att jag ser ut som ett levande frågetecken då jag sätter mig på tåget och min klasskamrat muttrar någonting om det irriterande askmolnet. Askmoln? Var inte det så 2010? Tydligen har inte vulkanerna fått det memot. Jag kan förstå grundtanken, karma strikes back. Men måste det göra det när jag väl har tagit mig tid för lite semester. Stanna nu där borta på Island lilla askmolnet, så slipper jag göra någonting drastiskt. Ja... som att stoppa en kork i den där besvärliga vulkanen.

En av livets stora gåtor.

Jag vet inte hur jag kom in på ämnet Ture Sventon. Det kan ha att göra med att jag för några dagar sedan såg Är du smartare än en femteklassare? och ingen där kunde svara på vem Ture Sventons ständiga fiende var. Skandalöst. Hur som helst, vad jag egentligen ville ta upp är något som plågat mig i flera år. Någonting jag kanske aldrig, aldrig, kommer att få svar på. Är Ture Sventon hans riktiga namn..? eller heter han egentligen Sture Svensson och det blev lika fel som det blev med hans Temlor..? Ett fall värdig grubbelsmurfen att ta sig an. Eller kanske att diskutera över en Temla.

Wuthering, Wuthering, Wuthering Heights.

Jag vet inte om jag har nämnt min kärlek till Noel Fielding. Men nu vet ni. Jag förstår om ni känner likadant!

Mobiltelefon? Legitimation tack.

Idag blev jag tillfrågad om jag var över 18 år. Låt mig tillägga att det varken var i samband med inköp av alkohol eller något dylikt. Ja det är jag. Svarade jag. Härligt. Svarade snubben. Inte med en sådan där allmänt konstaterande röst som egentligen inte betyder någonting. Utan en sådan där uppmuntrande "Vad skönt för dig att ha fyllt 18, det måste du precis ha gjort" röst. När jag delgav mitt personnummer förblev han tyst. Det är inte det att jag på något vis tycker att det är dumt att jag fått och förhoppningsvis får behålla ett ungdomligt utseende. Det är bara det att jag tycker det är lite onödigt att poängtera att jag ser ut att vara 5 år yngre än vad jag är, då jag bara vill införskaffa en mobiltelefon. Sedan när måste man vara över 18 år för att köpa telefon?

Om du kan din mytologi.

Idag öppnade jag Pandoras ask. Den var som tur var tom. Där har ni någonting att klura på gott folk.

Den svekfulla kroppen.

Jag trodde att jag hade kurerat mig så lysande väl att allt var good and forgotten. Min kropp skulle vakna lika pigg och kry som jag kände mig igår kväll. Istället vaknade jag med en motorsåg av ilska i min hals och kropp. Allting snurrade som en karusell. Snurrandet skyller jag på hostmedicinen. Det här inlägget har egentligen ingen poäng, mer än att låta mig säga FAAAAAAAAN.

Det där med Big Brother.

Jag har funderat på en sak. Det här med att faktiskt bo med en människa. Alltså... Jag har inte funderat på att göra det. Jag har ingen att flytta ihop med. Men själva konceptet i sig. Om tillfället skulle ge sig. Jag är inte den där personen som riktigt trivs med att bo ensam. Överhuvudtaget inte att vara ensam överdrivet länge, för det är faktiskt inte så himla roligt att bara ha sig själv som sällskap. Men anta att jag faktiskt träffade någon som jag ville bo med (nu menar jag inte som en "roomie" i form av en vän, för det vore ju en annan sak, en awesome sak. Nej, det jag menar är en hunkig sängdelande kille.) Om jag träffade en sådan person och fick för mig att flytta ihop... Så skulle visserligen inte tanken på att bo ensam behöva finnas där och vara så extremt tråkigt. Men risken finns att det skulle kännas som om jag var med i ett väldigt långt avsnitt av Big Brother med någon som såg varenda rörelse jag gjorde. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle tycka om det.