Livet som en isbit.

Det här är mitt liv som en isbit. Värmen bestämde sig för att sluta fungera. Jag vet inte varför. Kanske hade den en tragisk barndom och kände för att ta ut det såhär i efterhand som det problembarn den visade sig vara. Eller så bestämde den sig helt enkelt bara för att det var dags att ta semester. Hur som helst så spelar det inte sådan stor roll när jag tidigt på morgonen upptäcker att anledningen till att jag fryser så hiskeligt är att det är 14 grader inomhus. Jag bygger mig en igloo och gör upp en eld mitt på sovrumsgolvet. Borrar hål i isen och kikar efter möjliga fiskar att dra upp till middag. Halsar en flaska vodka för att hålla mig varm… Fast egentligen värmer jag bara ett glas oboy, tar på mig en extra tröja, åker till skolan och håller tummarna för att det är fixat mycket, mycket snart.

Say whoff.

Med risk för att låta väldigt läskig tänkte jag väcka en diskussion kring det faktum att hundar nämns hela 18 gånger i bibeln, medan katter inte nämns en enda gång. Nej, jag har inte frenetiskt detaljstuderat bibeln för att finna någon form av märkligt mönster som skulle förklara meningen med livet. Det var bara någonting jag läste på google. Men jag kan inte låta bli att undra, ponera att bibeln till viss eller hel del skulle vara sann (nej det är inte min åsikt, jag skrev faktiskt ponera). Betyder det i sådana fall att katter är djävulens onda hantlangare, eller bara det att gud helt enkelt är något mer av en hundperson?

Bara för att vara på den säkra sidan.

Det är inte det att jag har någon form av märklig fobi för tid eller klockor överlag. Det är bara det att jag har börjat titta på Heroes, och det är detta som är orsaken till att jag misstänksamt sneglar mig omkring varje gång jag hör en tickande klocka. Nu vet jag ju egentligen att Sylar antagligen inte existerar på riktigt… Men det är nog bäst att ta det säkra före det osäkra. Bara utifall att…

Back off man. I'm a scientist.

Jag vill efter föregående blogginlägg belysa att jag faktiskt inte var med för att uppleva storheten som inträffade 1984. Nej, ärligt talat kom jag ju inte ens in i bilden förrän 4 år senare och upptäckte inte den riktiga betydelsen förrän en kort period sedan. Men jag tycker faktiskt det räknas även om man är några årtionden försent. Jag har faktiskt varit upptagen med att försöka växa upp. Förövrigt skulle jag framtill en kort tid sedan ha funnit Ghostbusters väldigt skrämmande. Jag tycker fortfarande det är lite läskigt hur en person kan förvandlas till en galen hund som från början var en sten och sedan blir till kol med personen kvar inuti… Jag skulle dock inte tacka nej till Dr. Raymond Stantz coola Ghostbusters kikarebrillor (ja, det är ett ord nu).

I’m just saying…

Who you gonna call?

When somebody asks you if you're a god, you say yes.

Jag tänkte uppmärksamma att de helt enkelt inte gör kvalitetsfilmer som Ghostbusters längre. Sedan insåg jag att jag läst att det ska komma en Ghostbusters III någon gång i framtiden. Kanske var det till och med 2012. Där föll alltså hela konceptet med att jag skulle uppmärksamma avsaknaden av dessa kvalitetsfilmer. Men kan det någonsin bli lika fantastiskt som 1984? Jag vet inte kära bloggläsare... Jag vet inte.

We came. We saw. We kicked its ass.