Husdjursspindeln Oskar.

Så det är dags för ett seminarium. Den där typen av seminarium där eleverna får läsa varandras rapporter och läraren sedan helst av allt vill se dem såga varandra. Det är under ett sådant seminarium, då två andra deltagare ger varandra kritik, som jag ser det... Det är en liten spindel som kryper i håret på en av de två personerna i främre delen av klassrummet. Jag kan inte sluta stirra på den. Min första reaktion är givetvis att ta min bok och slänga den på spindeln, men som tur var inser jag i tid de mixade reaktioner jag kan mötas av i klassrummet, om jag skulle slänga en stor bok i huvudet på någon stackars ovetande människa. Så jag fortsätter bara stirra på spindeln som verkar må som en prins där den klättrar runt. För en stund överväger jag allvarligt att resa mig upp, gå fram och plocka bort spindeln ur håret, eller iallafall räcka upp handen och göra den stackars människan uppmärksammad på sin ovälkomna gäst. Men efter en kort blick mot lärarens bistra ansiktsuttryck bestämmer jag mig för att låta bli... Och det är antagligen för det bättre. Jag menar, tänk om jag går fram för att ta bort spindeln och människan stirrar på mig och upprört frågar vad jag gör med hennes älskade husdjursspindel Oskar? Så istället fortsätter jag bara stirra på spindeln. När det en stund senare är min tur att prata, men allt jag kan tänka på är huruvida jag borde skaffa en husdjursspindel vid namn Oskar. Men med tanke på min irrationella rädsla för små spindlar, vore det antagligen inte en bra idé.

Inte riktigt rätt.

Det är när jag försöker sänka musiken på datorn genom att trycka på knappen till taklampan, jag inser att det kanske är dags att sova.