Dags att sona mina brott.

Då jag sitter nersjunken framför min tv i väntan på att filmen jag laddade ner tidigare samma dag ska starta, har jag ingen aning om vad som egentligen väntar mig. Intet ont anande tar jag fjärkontrollen och trycker igång dvd-skivan som med ett surrande ljud samlar krafter och startar.
Orden blinkar genast framför mina ögon och skriker åt mig likt en röd stopskylt.
”You wouldn’t steal a car…” Jag ser förbryllat mot teven. Nej det skulle jag inte… Eller ja, om det nu inte vore en väldigt snygg bil, som typ grannens nya Mazda Mx 5. Som han dessutom råkade ge mig nycklarna till och därefter råkade säga att jag fick behålla den. Men jag antar att det faktiskt får stå som någon form av undantag.
Texten på tv-skärmen är dock inte färdig utan fortsätter som om den talar direkt till mig: “you wouldn’t steal a handbag, you wouldn’t steal a television, you wouldn’t steal a DVD…”
Så slår den ner med en sista nådastöt: ”Downloading pirated films is stealing, stealing is against the law.”
Med svettpärlor i pannan och en ökande puls sneglar jag mig hastigt omkring i rummet. I rummet finns bara jag, men tänk om polisen just i detta ögonblick ägnade sig åt att kartlägga min kriminella aktivitet och planerade att ge mig en framtid bestående av enbart vatten och bröd? Jag är tvungen att göra någonting snabbt.
När jag griper tag i mitt stöldgods och skyndar mig ut ur huset är jag på väg att rusa rakt in i en gammal dam som rastar sin hund. Hon sneglar misstänksamt mot mig som om hon vet vilken samhällsparasit jag är. Kanske är det hennes dag jag har förstört genom det avskyvärda brott jag begått? Ja, kanske är det till och med denna dam som nu kommer att återvända hem och mötas av ett gapande hål i sin filmsamling? Jag klarar inte av att möta hennes blick och rusar istället vidare.
Några minuter senare skjuter jag upp dörren till polisstationen och kliver in. Mannen bakom receptionsdisken vänder upp blicken och betraktar mig med ett tillmötesgående leende. Kallsvettig närmar jag mig disken och harklar mig samtidigt nervöst.
”Jag, jo … Jag skulle vilja anmäla mig.”
”Till vadå? Det här är inte Studiefrämjandet, det ligger i dörren bredvid.” Mannen höjer lite frågande på ögonbrynen och vickar på pennan han håller i handen.
”Nej alltså … Jag har begått ett brott!” Jag sväljer nervöst och ljudet verkar genomsyra hela polisstationen. Mannen rätar på sig.
”Ett brott? Vad är det du har gjort?” Han verkar skeptisk. Synar mig ifrån topp till tå och biter sedan lite på pennans hörn. Jag tvekar lite men lägger sedan upp dvd skivan på receptionsdisken.
”Jag stal den här.”
”Jaså? Ifrån vem då?” Han har börjat trumma med pennan emot skrivbordet i takt med någon låt som antagligen bara existerar i hans eget huvud.
”Jag vet inte?”
”Vadå vet inte? Vet du inte hur personen såg ut? Vart var det någonstans?” Han trummar lite snabbare och synar mig fortfarande skeptiskt. Jag vet att jag inte har det där typiska skurk utseende, ärligt talat har jag varken gangsterhatt, cigarr, tatuering eller mustasch. Ska man vara helt uppriktig så är jag nog raka motsatsen till hur den klassiska skurken faktiskt ser ut. Ingen förväntade sig att jag skulle vara på fel sida av lagen och kanske gjorde detta usla svek mitt brott ännu värre.
”Alltså, jag vet inte … Jag stal den ifrån Internet.” Kan jag höra mig själv stamma och för en stund är jag tvungen att bara koncentrera mig på att andas för att inte totalt tappa balansen.
”Internet?” Han låter pennan stanna upp i sitt trummande och rynkar därefter lätt på nästippen.
”Ja, alltså … Det var någon som ägde den på Internet, och jag tog den, sedan fick jag reda på att det inte är lagligt.” Jag försöker att göra det tydligare för honom då jag inte är helt säker på att han har förstått.
”Menar du att du laddade ner den?”
”Ja precis!”
Jag nickar snabbt och bekräftande. Mannen sitter tyst, stirrar länge på mig innan han ler stort och blinkar till med höger öga på ett menande vis.
”Det här är någon form av dolda kameran va?”, säger han sedan och knackar lätt med pennan mot bordskanten.
”Nej, vad snackar du om? Du måste förstå att jag egentligen inte är någon brottsling och jag skulle vilja lämna tillbaka det som inte tillhör mig.” Det har börjat rycka lite i huden strax ovanför min läpp och jag försöker stilla det genom att bita mig själv i tungan. Men det gör bara ont. Jag får tårar i ögonen men ryckningarna fortsätter. Mannen verkar inte märka de nervöst darrande läpparna. Han flinar bara ännu större och ser ännu mer menande ut.
”Ja, jag förstår precis, vart har ni monterat upp kameran?” Han spejar omkring sig som om han väntar på att en kameraman plötsligt ska komma framhoppande bakom någon av blomkrukorna.
”Alltså, jag visste inte att det var olagligt när jag gjorde det, jag hoppades att ni kanske kunde ha överseende med det den här gången? Det ska inte hända igen.” Jag har gett upp bitandet i tungan och prövar istället att bita mig i läppen. Han stannar upp i sitt spejande och sänker ögonbrynen lite. En lång stund borrar sig hans blick in i mig innan han släpper ner pennan på skrivbordet och sedan gapar lite halvt.
”Du menar visst allvar?”
”Såklart.” Jag skruvar nervöst på mig och nickar sedan intensivt. Mannen stirrar på mig. Jag försöker att stirra tillbaka men det går inte så bra och jag viker snart undan med blicken. Han harklar sig lite besvärat och sedan börjar han skratta. Skrattet är bullrigt och verkar komma långt nerifrån hans maggrop. Jag tittar förvånat på honom och för en kort stund försöker han att samla sig men snart brölar han åter rakt ut i gapskratt. Tårar rinner ifrån hans ögon då han gnäggande flämtar fram: ”Det … Det … Går bra för den här gången, men … men jag vill inte se dig här en gång till."
När jag lämnar polisstationen hör jag hans bullriga skratt bakom mig i säkert fem minuter innan det dör ut. Jag vet fortfarande inte vad som var så roligt, men jag hoppas att han åtminstone såg till att mitt stöldgods återfann sin rättmätiga ägare.