Run, run, run, away.

Det känns som om alla lämnar denna håla. Vad händer med mig då? Panik? Någonting annat? Jag har inte bestämt mig ännu.

The, not so much, breakfast club.

Är det bara jag som ställer mig frågan varför filmen heter Breakfast club då de aldrig äter frukost i den? Jag menar, visserligen döper han dem till det i sin "uppsats" på slutet. Men varför gör han det? Borde de inte heta Sunday Club om de skulle heta någonting? Detention club? Jag vet inte. Breakfast club verkade i alla fall långsökt.

Fyra blondiner, en bil och en tromb.

"Om jag varit i USA nu, hade jag varit rädd för en tornado." Säger en av mina polare som sitter med i den lilla Opel Corsa som vi åker i från att ha tittat till hennes häst. När vi pratar nära döden upplevelser tycker jag att denna kan klassas som en klar sådan. När vi fyra nyvakna blondiner sitter där och regnet öser ner i åskvädret precis ovanför bilen och snart följs av hagelbitar stora som golfbollar, samt en vind som får träden på sidan av bilen att nästan lägga sig ner, så fattar vi först inte så mycket. Det är när sikten framför bilen begränsas till att vi knappt kan se någon meter framför bilen som vi svänger in på en utfart för lastbilar. Det visar sig att det var ett smart beslut. Hade vi fortsatt rakt fram hade vi nämligen åkt rakt in i den tromb som drog fram precis framför oss och drog ner hundratals träd över vägen.

Som om inte en tromb vore nog så fortsätter eländet. När sikten är lite bättre och traktorer och polis försöker röja upp vägen framför oss, så börjar bilen att ryka. Där står vi, fyra blondiner och kliar oss i huvudet framför den öppna motorhuvuden. En klisché jag inte tänker skämmas för att erkänna. Det enda problemet är att vi befinner oss i Stockholm. I Stockholm är det tydligen inte gentlemannamässigt inpräntat i alla manliga bilister att de står på led då fyra unga blonda tjejer står framför en rykande bil i åskvädret och ser bortkomna ut. Bildörren på bilen bakom oss öppnas dock, en man stiger ut. "Yes, nu får vi hjälp!" tänker vi. Mannen tänder en cigarett, röker den lugnt innan han fimpar den och sätter sig i sin bil igen.

Tillslut ser vi en Arla-bonde som ser relativt ofarlig ut. Vi närmar oss honom och frågar om han hört om tromben, varpå vi genast får en trevlig Arla-bonde som sällskap framför motorhuven. Därefter kommer ytterligare en lastbilschaufför som på beställning och Arla-bonden och lastbilschauffören står och kikar ner i motorhuven i samråd innan de tipsar oss om hur vi kan ta oss hem utan att börja ryka igen. Så lyssna nu noggrant om ni är lika okunniga som vi var. Dra upp värmen på max inne i bilen, då går värmen tydligen åt till det istället.

Efter att ha stått där längst vägen alldeles för länge fick vi tillslut ta en annan väg hem, träden skulle ta timmar och långt in på den sena kvällen att röja bort från vägen. Vi åkte hem med max-värme och nervevade rutor i regnet. En tromb och en trasig motorfläkt på en och samma dag är lite för mycket för åtminstone mina nerver! Åkte tillbaka dagen efter och tittade. Där det tidigare varit skog på båda sidor om vägen, var det nu kalhygge. Träden var avbrutna på mitten och stora rotvältor låg överallt. En dag gör jag en film om upplevelsen. Kanske döper jag den till fyra blondiner, en bil och en tromb.