Den svekfulla kroppen.

Jag trodde att jag hade kurerat mig så lysande väl att allt var good and forgotten. Min kropp skulle vakna lika pigg och kry som jag kände mig igår kväll. Istället vaknade jag med en motorsåg av ilska i min hals och kropp. Allting snurrade som en karusell. Snurrandet skyller jag på hostmedicinen. Det här inlägget har egentligen ingen poäng, mer än att låta mig säga FAAAAAAAAN.

Det där med Big Brother.

Jag har funderat på en sak. Det här med att faktiskt bo med en människa. Alltså... Jag har inte funderat på att göra det. Jag har ingen att flytta ihop med. Men själva konceptet i sig. Om tillfället skulle ge sig. Jag är inte den där personen som riktigt trivs med att bo ensam. Överhuvudtaget inte att vara ensam överdrivet länge, för det är faktiskt inte så himla roligt att bara ha sig själv som sällskap. Men anta att jag faktiskt träffade någon som jag ville bo med (nu menar jag inte som en "roomie" i form av en vän, för det vore ju en annan sak, en awesome sak. Nej, det jag menar är en hunkig sängdelande kille.) Om jag träffade en sådan person och fick för mig att flytta ihop... Så skulle visserligen inte tanken på att bo ensam behöva finnas där och vara så extremt tråkigt. Men risken finns att det skulle kännas som om jag var med i ett väldigt långt avsnitt av Big Brother med någon som såg varenda rörelse jag gjorde. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle tycka om det.

Vuxenpoäng.

Alla behöver en sådan där person som helt enkelt inte riktigt kan axla vuxenrollen av att dricka kaffe och te. Som hellre tar en kopp varm choklad eller kanske till och med är onyttig nog att dricka en coca-cola. Det brukar göra folk lite besvärade när jag varken dricker te eller kaffe. För hur i hela fridens dagar ska jag överleva om de inte kan bjuda mig på något av dessa två alternativ? Men det var inte det jag tänkte säga.

Det jag tänkte säga var... Att jag faktiskt spenderar dagen med att trycka i mig äcklig hostmedicin med lakrits-associerande smak och dessutom tvingar i mig äckligt te och låtsas att det inte smakade så illa som det faktiskt gör. Allt för att bli fri från en envis och irriterande slem-hosta av hat så att jag kan återgå till mitt examensarbete... Det måste ju landa mig ett antal vuxenpoäng som jag inte riktigt är säker på om jag är bekväm med att axla.

Aj.

Jag har en spindelväv av smärta i min hals.

Livet som en bok nr 2.

Ytterligare en notering i området "Livet som en bok", som vår djupa diskussion har lett fram till; Om jag vore en bok vore jag en thriller. Jag vet inte om det faktiskt finns thriller-böcker, eller om det egentligen bara är en benämning välkommen i filmens värld. Men det struntar jag faktiskt i. För om jag vore en bok... Då vore jag en thriller. Eller möjligtvis stjärnornas krig. Men det är bara för att jag är awesome like that.

Livet som en bok.

Jag vet inte om det beror på någon märklig smitta som vi drabbats av. Om det beror på radioaktivitet i marken i våra bostadsområden, eller om det helt enkelt är några medfödda fenomen. Men jag vill ändå påstå att det är helt normalt att jag och en av mina vänner i ögonblicket har en väldigt djup diskussion angående hur det skulle kännas att vara en bok.

När kamerorna tystnar.

Igår blev jag kallad fotogenisk. Jag vill inte säga någonting speciellt med det egentligen. Förutom; Släng dig i väggen Tyra Banks! Mwohahahaha.