Carwoman och Washman.

Det finns många definitioner på vad som är sexigt och inte. En vanligt förekommande definition i amerikanska tv-serier verkar vara lättklädda tjejer eller killar som åmar sig i en hög med bilschampo över sina smutsiga bilar. Det är ju bara alldeles för varmt för att tvätta bilen med annat än bikini eller badbyxor på sig, så som vi vanliga människor gör. Hur som helst så verkar dessa tjejer och killar alltid tycka att det är en extremt underhållande sysselsättning att tillbringa en stund mitt i den stekheta värmen med att tvätta bilar.

När jag själv står där i den gassande 28 graders solen och sådär helfräscht genomsvettig försöker att tvätta bort de döda insekterna ifrån mina strålkastare... kan jag inte låta bli att undra vilka dessa ”sexiga” supermänniskorna egentligen är, vilket laboratorium de framställdes i och kanske viktigast av allt… varför har inte någon gjort en tecknad serie om dessa superhjältar ännu?

Kommentarer vore överflödiga.

Den idioten som bestämde att Hippopotomonstrosesquipedaliophobia skulle vara benämningen på rädslan för långa ord, måste ha varit samma idiot som satte in ett s i ordet läspa.

Mardrömmarna om Gossip Girl.

Det är namnet i allas munnar. Vart jag än vänder mig hör jag orden Gossip Girl. Tillslut tröttnar jag på att leva i ovissheten och hamna utanför konversationen varje gång någon får för sig att det är ett lysande tillfälle att föra Gossip Girl på tal. Så jag tar mig med en viss smärta och känsla av skam igenom säsongerna. Efteråt har jag bara en sanning att delge (bortsett ifrån den att Chuck Bass var det enda som fick mig att faktiskt inte ge upp efter andra avsnittet)…

Sanningen är den att Gossip Girl ger mig mardrömmar. Efter att ha tagit mig igenom serien är jag glad att jag numer slipper vakna efter fler mardrömmar om mobbning, inskränkta människor och konstiga klänningar.