Mardrömmarna om Gossip Girl.

Det är namnet i allas munnar. Vart jag än vänder mig hör jag orden Gossip Girl. Tillslut tröttnar jag på att leva i ovissheten och hamna utanför konversationen varje gång någon får för sig att det är ett lysande tillfälle att föra Gossip Girl på tal. Så jag tar mig med en viss smärta och känsla av skam igenom säsongerna. Efteråt har jag bara en sanning att delge (bortsett ifrån den att Chuck Bass var det enda som fick mig att faktiskt inte ge upp efter andra avsnittet)…

Sanningen är den att Gossip Girl ger mig mardrömmar. Efter att ha tagit mig igenom serien är jag glad att jag numer slipper vakna efter fler mardrömmar om mobbning, inskränkta människor och konstiga klänningar.