Någon form av grönsaksmassaker.

Jag går hemåt. Svänger runt ett hörn och är således nära att krocka in i en man bärandes på onaturligt stora matkassar. Vi tvärstannar. Försöker gå åt ett håll, vilket givetvis lyckas vara samma håll. Vi har alla varit där. Vi stannar för att inte krocka ännu en gång. Sedan lyckas jag trixa mig förbi honom samtidigt som han börjar asgarva. Inte ett litet normalt typiskt smågenerat ljud man ofta ger ifrån sig för att slippa finna situationen så märklig. Utan ett enormt bullrigt gapskratt. Något som gör att jag inte kan låta bli att i ren nervositet skratta till för mig själv då jag går vidare. Jag får en märklig blick av någon som undrar vad tusan jag skrattar för. Jag slutar skratta, för vad är egentligen så roligt med att vi nästan krockade? Jag vill bara klargöra exakt vad det roliga i momentet att försöka ta sig förbi varandra var. Hade det fortfarande varit lika roligt om vi i vårt försök att komma vidare på vägen faktiskt gått in i varandra och han hade tappat sina överpackade matkassar…? Då hade han antagligen inte skrattat. Kanske hade han till och med anmält mig för mordet på hans paprika. Där kan vi snacka grönsaksmassaker på hög nivå.

Skalman hade bara tittat på sin klocka.

Man kan fråga sig vad jag sysslar med dagen innan en stor tenta. Jag vet att ingen frågade. Men jag förutsätter att ni alla undrade men var alldeles för blyga för att fråga. Givetvis sitter jag med näsan nedgrävd i en drös med föreläsningsanteckningar. Men det är inte det enda jag gör. Nej. Jag bestämmer mig någonstans mellan möjliga typer av databasservrar och deterministiska funktioner, för att jag måste klippa klorna på en sköldpadda. (Mitt rättstavningsprogram föreslår här ovänligt med ett rött streck att sköldpadda bör skrivas isär. Jag vägrar.) Givetvis inte vilken sköldpadda som helst, utan min sköldpadda. Klippa klorna på en sköldpadda, hur lång tid kan det ta? Tänker ni rimligtvis. Sköldpaddor har ju bara fyra fötter och väldigt små sådana också. Det borde gå på kanske fem minuter. Men nej, nej, nej käre vänner. En och en halv timme senare är jag i triumf klar. Trots erfarenheten av att ha klippt min sködpaddas klor sedan jag fick honom när jag var sju år, bortsåg jag ändå av någon anledning ifrån det faktum att han faktiskt har ett helt skal att gömma sig i när han inte tycker att någon ska peta på hans fötter. Så vad gör jag dagen innan min stora tenta? Jag pluggar... och klipper klor.

Huvud, axlar, knä och tå.

Jag läste någonstans att näsan och jag tror det var öronen, är de enda kroppsdelar som inte slutar att växa med tiden. Jag försöker frenetiskt att studera om min näsa blivit större, jag tycker nämligen den är bra som den är. Som tur är så ser den ut som den brukar. Men är det inte lite konstigt egentligen... Jag menar om det är så det ligger till, borde man då inte få bättre luktsinne och hörsel ju äldre man blir? Så brukar det väl normalt inte ligga till.

För att vänner är visa.

Vän: "Man vet att man har problem då man skriver den som then, och sedan ten."