Någon form av grönsaksmassaker.

Jag går hemåt. Svänger runt ett hörn och är således nära att krocka in i en man bärandes på onaturligt stora matkassar. Vi tvärstannar. Försöker gå åt ett håll, vilket givetvis lyckas vara samma håll. Vi har alla varit där. Vi stannar för att inte krocka ännu en gång. Sedan lyckas jag trixa mig förbi honom samtidigt som han börjar asgarva. Inte ett litet normalt typiskt smågenerat ljud man ofta ger ifrån sig för att slippa finna situationen så märklig. Utan ett enormt bullrigt gapskratt. Något som gör att jag inte kan låta bli att i ren nervositet skratta till för mig själv då jag går vidare. Jag får en märklig blick av någon som undrar vad tusan jag skrattar för. Jag slutar skratta, för vad är egentligen så roligt med att vi nästan krockade? Jag vill bara klargöra exakt vad det roliga i momentet att försöka ta sig förbi varandra var. Hade det fortfarande varit lika roligt om vi i vårt försök att komma vidare på vägen faktiskt gått in i varandra och han hade tappat sina överpackade matkassar…? Då hade han antagligen inte skrattat. Kanske hade han till och med anmält mig för mordet på hans paprika. Där kan vi snacka grönsaksmassaker på hög nivå.