Easy come, easy go.

Mina storslagna planer på vägen till flygplatsen, då jag skulle åka hem, var att skriva ett inlägg om hur min inspiration återvänt. Att jag inte visste huruvida det berodde på de två välskrivna böcker jag malt mig igenom i veckan, om det berott på att jag fått en ordentlig semester för första gången på hur länge som helst, eller om det berodde på något helt annat. Men ärligt talat vet jag inte hur gärna jag känner för att skriva om det längre. Oavsett vilket vokabulärt geni Russell Brand än råkar vara och att jag måste införskaffa Booky wook 2. Nej, jag är inte alls på humör att skriva om hur jag återfick den inspiration som lämnade mig efter att ha tillbringat ett år med att analysera sönder allting som har med skrivande att göra. Istället känner jag bara att jag gått ifrån att känna mig glad och inspirerad till att känna mig som om jag lika gärna kunde ha stannat där jag inte hade alla dessa jävla krav och förväntningar. Där jag inte hela tiden behövde ställa upp till höger och vänster och orka med precis allting utan att få något tillbaka. Kanske kommer lite extra sömn att returnera min inspiration, eller så var det bara dömt att misslyckas som med så mycket annat.