Mitt liv kommunicerat genom pictionary.

"It's too bad that stupidity isn't painful." - Anton LaVey

Häromdagen förde jag en konversation med en person vars namn ska lämnas onämnt (och som jag förövrigt inte ens kommer ihåg då jag inte känner honom). För enkelhetens skull omnämner jag honom härmed som Mr Stupid. Jag vet inte riktigt hur vi kom in på ämnet, men ämnet kretsade kring vad jag skulle göra till hösten och jag hade förklarat att jag skulle läsa extra kurser om jag inte fick något jobb. Givetvis ville han så som alla överdrivet nyfikna Svenssons veta vad jag skulle läsa och jag förklarade att jag planerar läsa några ytterligare kurser i webdesign och även försöka mig på att läsa finska. Det första gick förbi utan kommentarer, men av någon anledning fann han det senare så roligt att det bemöttes med ett asgarv. "Varför finska? Ska du söka jobb i Finland sen eller vadå?" frågade Mr Stupid. Nej. Jag hade inte planerat att söka jobb i Finland förklarade jag tålmodigt för Mr Stupid. Däremot tyckte jag att det kändes kul att lära mig det i och med att jag har rötter i Finland sedan farmor och farfar och pappa kommer från Finland. Det är här som Mr Stupid faktiskt på allvar förtjänar sitt smeknamn. Han skiner nämligen upp med en innerlig förståelse. "Jahaa, så din far pratar enbart finska, då måste det varit en svår uppväxt för dig när du inte förstod någonting av vad din far sa till dig." Utbrister Mr Stupid medlidande och jag stirrar på honom. Ja. Absolut. Om min far enbart pratar finska förklarar det ju att jag själv inte har lärt mig finska från att jag var liten. Vi har ju givetvis kommunicerat med varandra genom att peka på olika saker under min uppväxt. När det var någonting mer avancerat vi ville kommunicera och vårt pekande inte riktigt räckte till, plockade vi fram ett stort pappersblock och lekte pictionary tills vi kunde anta att den andra förstått vad vi menade. Jag är glad över att vi fått chansen att reda ut det hela en gång för alla. Tack Mr Stupid.